Puh, vad långsam jag är

Jag läste idag om hur 4 velomobiler ställde upp i Vikingaloppet i Uppsala i September. Det ska visst vara en väldigt platt bana och loppet är 11 mil långt. De tre velonauterna snittade 40, 43, 45 resp. 58(!). Det känns som jag själv skulle klarat att placera mig mellan trean och fyran i det startfältet, men till ettan är det lååångt kvar. Det är inte utan att man funderar över hur mycket snabbare en Milan SL är jämfört med en Quest XS Carbon. Enligt båda tillverkarna är dock skillnaden inte så värst stor. Milan SL är lite snabbare, till priset av lite lägre komfort.

I vilket fall är det verkligen hatten av för Anders Sandkvist i sin Milan SL

Elassist eller inte elassist

Det är frågan. När jag valde att inte ha någon elmotor installerad berodde det faktiskt mest på att det var tveksamt om det skulle få plats eftersom jag är på gränsen till för stor för en Quest XS. Men efter några timmars erfarenhet (faktiskt över 250 mil nu - dvs över 60 timmar) tror jag att det var rätt beslut för mig. Om cykeln ska vara laglig (vilket är ett stort OM) får ju elassisten bara rycka in under 25 km/h. Eftersom man sällan är under 25 km/h innebär det mest en barlast som man inte får något för.

Om man istället skulle skita i lagen är det en helt annan sak. För den intresserade rekommenderas en blogpost på resilience.org

Tidigare i veckan gick kanske årets sista tur till Vimmerby, det börjar bli för mörkt och blött ute. I kombination med "rusningstrafik" blir det inte trafiksäkert - för mig i 28 kg Queast alltså, för de 50 ggr så tunga bilarna är det inget problem. Dessutom blir det snart halt också.

Idag fick jag prova på en mera normallång tur, 20 km till Biodlarföreningens årsmöte, handla mat och 20 km hem. När man cyklar så kort skulle man nog kunna klara sig utan att duscha faktiskt, iaf nu när det är såpass svalt ute.

Dålig återhämtning

Som jag skrev om förra veckan blåste det upp till storm i södra Sverige. Cyklingen påverkades inte då, eftersom Quest:en var förvånansvärt vind-o-känslig och förstås eftersom jag unvek de värsta vindarna. MEN ett resultat av stormen var en hel del nedblåst skog hemma på gården. Därför har all tid jag inte varit på jobbet gått till att röja upp med motorsågen.

När jag cyklade till jobbet i fredags visade det sig att skogsarbete är utomordentligt dålig återhämtning om man vill prestera i sin Quest. Trots hela tre dagar mellan första och andra passet om 18 mil vardera lyckades jag inte återhämta mig. Det kändes tydligt, redan efter några kilometer att jag inte hade samma tryck i benen som jag brukar. Mycket riktigt blev snitthastigheten ynka 37 på vägen dit och 38 hem. De sista 20 km gick jag t.o.m. in i väggen och har nog aldrig cyklat den sträckan så sakta.

Quest:ens första påtagliga svaghet

Idag cyklade jag hem från jobbet i mörkt sexgradigt novemberregn. Aero-huvan klarade regnet och och kylan bra, men värre var det med sikten. Eftersom det inte finns några vindrutetorkare på visiret och man inte gärna kör med visiret upp i över 30 km/h (och särskilt inte med passerande och mötande trafik) har man regndroppar mitt i sikten hela tiden. Det är inget problem när det är ljust ute och heller inte när man är själv på vägen. MEN när man har mötande trafik hela tiden är det värre. I Quest:en sitter man ju så lågt, så bilarnas halvljus missar inte visiret och regndropparna gör att ljuset bryts och man ser väldigt dåligt. I framtiden ska jag nog tänka en gång extra om det ser ut att bli långfärd i mörker, regn och rusningstrafik. Två av dem går bra, men inte alla tre.

Tidmässigt blev det 2:17 dit och 2:11 hem, vilket ger 38 resp 40 i snitt. Det känns lite som jag har hamnat på en platå i utvecklingen nu. Det enda som gäller för att komma förbi den är ju att variera träningen och t.ex. lägga in lite intervaller. Men det är jag inte så sugen på just nu efter att ha kört drygt 17 mil idag ...

Nytt pers, igen

Dagens tur gick i sidvind, framförallt på vägen hem var det först motvind och sedan lite med, fast mest sidvind. Idag var första gången jag tydligt kunde känna hur vinden kastade cykeln i sidled. Lite otäckt, framförallt i högre hastighet, men bara man vet om det är det lugnt. Fort gick det iaf. Trots en kisspaus på vägen dit och ett stopp för att handla på vägen hem blev snitthastigheten för de 174 km 40 km/h. Resan hem gick på 2:06:45, vilket är snabbast hittills.

Stormvarning

Imorse var det tveksamt om jag skulle våga ta Quest:en till jobbet. SMHI varnar för storm och Velomobiel.nl säger att Quest:en är känslig för kastvindar. Med back-up lösningen att kunna sova över i Vimmerby vid alltför kraftiga vindar på eftermiddagen toga jag ändå mod till mig och cyklade iväg. På vägen norrut var det inga som helst problem, trots att jag såg på flaggor och vimplar att det blåste betydligt mera än vanligt. 38 i snitt blev det. Hem cyklade jag ganska tidigt för att undvika den värsta stormen. Ändå hade det hunnit blåsa upp ordentligt. Svårt att säga hur mycket, men i sittbrunnen märktes det knappt alls. Utan att ta ut mig snittade jag 38 även på vägen hem - rakt in i ansiktet på Simone (nåja, upptakten till Simone iaf).

Det största äventyret blev istället en kraftig högersväng precis innan jag kom fram. Jag skulle svänga upp för backen till jobbet och kom med hög fart (man vill ju gärna ha med sig lite fart till backen) och svängde kraftigt. Till min förvåning gick Quest:en upp på två hjul och jag fick hjärtat i halsgropen. Det varade bara någon sekund innan jag svängde tillbaka och kom ner på tre hjul igen, men nu vet jag iaf att risken är reell.

Förra veckan cyklade jag också en gång, 38 dit och 39 hem (trots kraftig motvind). Det är lite skumt hur lite vinden påverkar tycker jag som är van att cykla vanlig cykel. På hemvägen hade jag knappt tagit mig de knappa 9 milen utan att ha stannat och gråtit lite över den hänsynslösa motvinden, men i Quest:en märktes den knappt alls!

Månskenstur

I tisdags cyklade jag till Vimmerby, men körde inte hem samma dag. Istället åkte jag på tjänsteresa och lät skönheten stå på jobbet i några dagar innan det var dags att cykla hem natten till lördags (kom just hem!).

Vägen dit var problemfri och dessutom lyckades jag slå pers - 2:08 och ett snitt på 41 km/h! Vägen hem däremot var kall. Visst var det vackert i månskenet och nästan helt fritt från trafik i 87 km, men minus tre-fyra grader är på gränsen av vad mina skor klarar. En tydlig lärdom dock - försök inte att stanna för att krypa ihop och värma fötterna, det går inte. Istället blir det svårt att få på sig skorna igen och man bara tappar tempo.

Nu ska jag krypa ned i en varm säng hos min fru, det har jag sett fram emot!

Än en gång till Vimmerby

174 km. 2-1-väg åt båda hållen. Bilarna fick vänta. Vad ska jag säga, lite inspirerad av "taking the lane" kanske? Nåväl, snitt på 38 km/h  t.o.r., dvs 2:17 åt vardera håll. Det tar sig. Men det tog på knäna också. Men det gör inget. Nu får jag vila länge till nästa gång. Om det inte blir 50 km t.o.r. till uppskjutning för älgprov på lördag alltså ...

Bra var dessutom att jag lyckades lyssna av ca 4 h av ett seminarium på vägen. Vi kan kalla det jobb, även om det vore lite magstarkt att logga det som arbetstid. Intressant och bra tidsfördriv iaf. Särskilt bra var Rockström och Schlaug. Särskilt kul att höra hur "Framtidskommisionens" vetenskapliga alibi dissade slutrapporten fullständigt, om än på ett diplomatiskt sätt.

Artikel i Vimmerby tidning

Efter att jag skrivit en notis på Brevethemifran.se ringde Vimmerby tidning i torsdags och ville komma och titta på Quest:en. Det var eftermiddag och jag hade redan börjat fundera på när jag skulle cykla hem, så reportern fick komma direkt för att hinna fånga skönheten innan vi rullade söderut.

Jag har inga större synpunkter på artikeln, utan tycker Rebecka fick det mesta rätt.

I artikeln säger jag att det finns ca 25 st i Sverige. Den siffran kommer från Fria tidningens velomobilartikel för några veckor sedan. Föreningen trampkraft har kanske en mera uppdaterad siffra, men eftersom Fria intervjuade Mr Velomobil i Sverige, Frederik van de Walle, så tror jag nog att det stämmer hyffsat.

Imorse ringde min bror som bor i sydostasien. Han tycker förstås att det borde gå att producera samma cykel mycket billigare där. Det jag glömde berätta för honom är att även den tillverkare jag handlat av, Velomobiel.nl, har börjat producera i låglöneländer. Inte carbon-versionen ännu, men det är nog inte långt borta.

En tur till stan

Eftersom jag valde att jobba hemifrån idag passade det utmärkt när det kom ett SMS från Polisen om att passet jag beställt var klart. T.o.r. till Oskarshamn, är närmsta pass-tjänst finns, är det 69 km för bilister och 81 km för den som vill undvika 2-1-väg. Enligt eniro ska det ta 47 minuter att åka bil, för mig tog det 60 minuter med Quest:en. Som vanligt var det många som tittade, vägrade köra om osv. Totalt blev snitthastigheten 38 km/h, men hade jag sluppit den nyskrapade grusvägen hemifrån till "stora vägen" hade det blivit minst 39. Jag räknade med att kunna snitta 42-43 när jag beslöt mig för att slå till. Snart är jag kanske där!

Det var iaf skönt att äntligen få in ett lite mera uppbyggande pass och inte bara en massa nedbrytande som de "vanliga" 18 milen t.o.r. jobbet. Lite kändes det i baksida knä i slutet, men knappt märkbart. Det bör vara borta till på torsdag, då det är dags igen.

Jag har förresten hittat en systerblogg som fått ner mig på jorden rejält. Quest 57 är en blogg av en liggist i Sandviken som har en likadan Quest som jag. Dock är han 55+ och cyklar ändå betydligt längre än jag vågat drömma om. Eller vad sägs om 140 mil hem från Dronten när han hämtade sin Quest, eller 90 mil från Sandviken till Luleå på semester ... Men mina ynka 34 år borde jag ju klara minst samma sträckor. Men det gäller ju att ha något "ärende" så långt borta också ... Vilken tur att golfbagen får plats!

Andra jobbpendlingen

Så var det dage att ta Quest:en till Vimmerby igen. Klockan halv sex gick jag ut i mörkret med ett nyladdat batteri och minaväskor i händerna. Termometern visade -2 och jag hade underställströja och löpartights. Jag kände viss oro för att det skulle bli kallt om fötterna, men chansade på att köra utan skoskydd. Dessutom har jag inte testat om jag får plats med skoskydd, jag ligger ju trots allt nära gränsen för att få plats i en XS. Nåväl, en lärdom var iaf att inte montera batteriet på morgonen, i mörkret. Utan ljus var det väldigt omständigt och det tog en stund innan batteriet var på plats och jag kunde slå på kupebelysningen.

Väl iväg kände jag redan efter några mil att det skulle bli kallt om fötterna. De sista tre milen fick jag bita ihop ordentligt, men värre än så var det inte. Resten av kroppen var lagom klädd. Eventuellt hade en buff på huvudet vara klokt. På ditfärden lyssnade jag på några tendens och ekonomiekot lördag från P1. Ingen pepp direkt, men det blev iaf inte långtråkigt. På vägen hem var det Rammstein. Men så gick det fortare hem också. Snitt dit 33 och hem 38.

Som vanligt var det många som fotade och filmade från sina bilar. Dessutom kom Vimmerby tidning till kontoret och ville se på min "muscle car". Vi får väl se om det blir något notis och ifall man ser ut som toker på fotona som vanligt ... Fem timmars effektiv träning blev det iaf.

Det är dock lite slitsamt i knän och hälsenor att trappa upp liggcyklingen så här fort, det känner jag. Samtidigt är det ju i första hand jobbpendligen som jag kommer använda den till så här års. Annat blir det på sommaren (se tidigare inlägg).

Cykla till golfbanan

Min akilleshäl ur ett hållbarhetsperspektiv är helt klart att jag spelar golf. Det enda man kan säga till golfens försvar är att det faktiskt brukar vara rätt hög biologisk mångfald på golfbanorna och att det ger många pensionärer välbehövd motion. Sedan kostar förstås denna fristad massor i form av utsläpp av både ditten och datten.

MEN, nu var det inte det som jag ville skriva om. Istället ville jag berätta att jag idag tod Quest:en till golfbanan för första gången. Det är 25 km enkel väg, varav det mesta går på små, snälla asfalterade vägar. Det stora konststycket bestod i att få ned klubborna i Quest:en, men det var faktiskt enklare än man kunde tro. Pencil-bag är dock en förutsättning, men i övrigt var det en baggis.

40 minuter tog det, vilket ger en medelhastighet på ca 37 km/h. Det kändes precis lagom långt. Man hann få upp flåset, men blev inte för trött för att kunna spela. En bra sak med golfbanan är också att det inte är några problem att parkera direkt. Allt är ju gjort för bilisterna och stöldrisken är låg.

Det var första turen, men definitivt inte den sista. Det var väldigt skönt att kunna spela golf med ett rent (nåja) samvete och utan marginalkostnader.

Första pendlingsturen

Igår använde jag Quest:en för att ta mig till och från jobbet för första gången. På vägen dit startade jag tidigt, 05:30, och fick köra i mörkerförsta biten. Belysningen var dock mer än tillräcklig och jag valde att mest köra på "halvljus". Strax innan jag kommit halvvägs körde jag in på en sträcka med 2-3 mil 2-1-väg. Det var inget klokt beslut. De flesta kunde ta sig förbi, men alla vågade inte. Det innebar att jag tvingades öra ut över "darr-linjen" till höger, vilket var högst obehagligt i hög hastighet.

Efter två pauser och 87 km kom jag fram till jobbet strax efter kl 08. Därmed tog det ca 30 min längre att cykla än det tar att åka kollektivt. Snitthastigheten var ynka 33.7 km/h. Något bättre än i lördags, men så var ju sträckan bara en fjärdedel också.

På jobbet blev det förstås mycket snack om cykeln, uteslutande positivt. Men så jobbar jag ju med omställning också, så det kanske var någon överaskning direkt.

Hem valde jag en annan väg och lyckades undvika 2-1-sträckan. Istället fick jag en helt trafikfri sträckning längs Emån. Vackert, tyst, platt och säkert. Nu blev den totala sträckan 90 km istället för 87, men det var det verkligen värt. Aldrig 2-1-vägen igen.

Utan att ha gjort några mätningar så känns det som vägen jag valde på eftermiddagen var mindre kuperad än den kortaste vägen på morgonen. Det gav mig en tes om att man förr byggde vägar med famkomlighet och byggkostnad i första rummet, medan dagens "samhällskalkyler" lägger stor vikt vid tidsbesparing för trafiken - dvs förr fick vi vägar med mindre backar och idag får vi vägar rakt igenom eller över kullar/berg för att spara bilisterna lite tid. Men min cykel föredrar jag den äldre modellen av vägkonst.

Hursomhelst blev iaf medelhastigheten på vägen hem 37.3 km/h och alltså markant snabbare, trots trötta ben från förmiddagen. Några meter negativ höjdskillnad var det säkert, men inte många. Däremot hade jag lägre trafik-inducerad-pulshöjning, vilket förstås gav en mera njutbar färd.

Hemfärd från Helsingborg

Klockan fyra på morgonen var det dags att gå upp och ladda med kolhydrater inför dagens långa etapp hem till småland. Några skålar müsli och sedan bar det av strax efter kl fem. Min klippa till kompis (som själv skulle ut och åka på annat håll) guidade mig ut ut Helsingborg till en väg vi bestämt kvällen innan. När han sedan svängde av på motorvägen var jag själv med knappt 29 mil kvar att avverka.

Det var fortfarande mörkt och dimman låg tjock. Eftersom jag inte vågade avvika från den väg vi valt hamnade jag tyvärr på en 2-1-väg efter en stund. Det var varken roligt för mig eller de som körde förbi. Men snart gick solen upp, dimman lättade och jag kom allt längre ut på den skånska landsbygden. Trafiken var snäll hela vägen och inga incidenter hade jag heller. Däremot började jag redan efter 5 mil känna av ländrygg och knän. Ganska snart bestämde jag att det var ok att paus:a var 30:km och kliva ur en stund. Det gav mig något att se fram emot och dessutom fick jag se lite roliga platser när jag stannade. Bl.a. en mysig, folktom camping med utmärkt toalett och vattenpåfyllning.

En rolig grej jag märkte var att många små samhällen verkade ligga i lite av en gryta eller svacka. Detta gjorde att jag ofta kom in i byn med hög fart och kunde hålla bra trafikrytm genom hela samhället. Det var en hel del samhällen som jag bröt hastighetsgränsen i. Inte med mycket, men med cykel!

Efter 299 km på 9 timmar (plus pauser) kom jag till sist fram och fick varm mat och massage av min väntande fru. Fantastiskt skönt att komma hem. Just då var jag inte så sugen på att sex månader senare cykla tillbaka till Toppevad för den service som ingick i köpet ...

Inköp av Quest XS Carbon nr 44

I fredags tog jag tåget till Köpenhamn och hittade sedan vidare ut Toppevad där verkstaden/butiken ligger. Jag kom en timme tidigare än utlovat och fick lugnt titta på medan Yohan putsade upp min röda skönhet. Han bytte även till mina Keo-trampor och demonstrerade ett däckbyte, samt krängde på mig en andra Radical design-väska.

André färdigställer min nya Quest XS.

När jag skulle byta om inför hemfärden lade jag märke till att de hade ekologisk tvål på verkstadstoaletten - hur många andra bilhandlare har det?

Från vänster: EVO-R, Sunrider, EVO-K, Milan.

Velomobilcnter.dk hade en hel del andra skönheter på plats i verkstaden. En Strada till vänster och en Quest till höger. Lägg även märke till Andrés Bromton med tempostyre och diskhjul mot väggen. Skön.

Väl på väg gick det förhållandevis väl, med tanke på att jag inte fick min bil-GPS funka med den cykel-GPS-hållare som var installerad. Utan GPS de 5 milen till Helsingborg alltså. Det fick dock bra, trots att jag nästan direkt tappade bort mig från den väg som Yohan och André visat mig på nätet innan.

Väl på färjan var det många som ville komma fram och titta på min nya cykel. Eftersom flera av dem hade sett mig i trafiken genom Helsingborg vägrade de tro att den saknade annan drift än mina tunna lår. Kanske var det för att det var svagt utför/platt i slutet och jag kunde snitta 50 km/h ...

När jag cyklade av från fäjan var klockan fyra och jag insåg att det skulle bli en lång kväll/natt hem till småland. När telefonen lade av och GPS:en, som jag lyckats montera på färjan, rekommenderade mig att köra mot E4:an fegade jag ur och cyklade hem till en god vän i Helsingborg för att tigga till mig en sängplats för natten.