Igår använde jag Quest:en för att ta mig till och från jobbet för första gången. På vägen dit startade jag tidigt, 05:30, och fick köra i mörkerförsta biten. Belysningen var dock mer än tillräcklig och jag valde att mest köra på "halvljus". Strax innan jag kommit halvvägs körde jag in på en sträcka med 2-3 mil 2-1-väg. Det var inget klokt beslut. De flesta kunde ta sig förbi, men alla vågade inte. Det innebar att jag tvingades öra ut över "darr-linjen" till höger, vilket var högst obehagligt i hög hastighet.
Efter två pauser och 87 km kom jag fram till jobbet strax efter kl 08. Därmed tog det ca 30 min längre att cykla än det tar att åka kollektivt. Snitthastigheten var ynka 33.7 km/h. Något bättre än i lördags, men så var ju sträckan bara en fjärdedel också.
På jobbet blev det förstås mycket snack om cykeln, uteslutande positivt. Men så jobbar jag ju med omställning också, så det kanske var någon överaskning direkt.
Hem valde jag en annan väg och lyckades undvika 2-1-sträckan. Istället fick jag en helt trafikfri sträckning längs Emån. Vackert, tyst, platt och säkert. Nu blev den totala sträckan 90 km istället för 87, men det var det verkligen värt. Aldrig 2-1-vägen igen.
Utan att ha gjort några mätningar så känns det som vägen jag valde på eftermiddagen var mindre kuperad än den kortaste vägen på morgonen. Det gav mig en tes om att man förr byggde vägar med famkomlighet och byggkostnad i första rummet, medan dagens "samhällskalkyler" lägger stor vikt vid tidsbesparing för trafiken - dvs förr fick vi vägar med mindre backar och idag får vi vägar rakt igenom eller över kullar/berg för att spara bilisterna lite tid. Men min cykel föredrar jag den äldre modellen av vägkonst.
Hursomhelst blev iaf medelhastigheten på vägen hem 37.3 km/h och alltså markant snabbare, trots trötta ben från förmiddagen. Några meter negativ höjdskillnad var det säkert, men inte många. Däremot hade jag lägre trafik-inducerad-pulshöjning, vilket förstås gav en mera njutbar färd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar