Nytt pers, igen

Dagens tur gick i sidvind, framförallt på vägen hem var det först motvind och sedan lite med, fast mest sidvind. Idag var första gången jag tydligt kunde känna hur vinden kastade cykeln i sidled. Lite otäckt, framförallt i högre hastighet, men bara man vet om det är det lugnt. Fort gick det iaf. Trots en kisspaus på vägen dit och ett stopp för att handla på vägen hem blev snitthastigheten för de 174 km 40 km/h. Resan hem gick på 2:06:45, vilket är snabbast hittills.

Stormvarning

Imorse var det tveksamt om jag skulle våga ta Quest:en till jobbet. SMHI varnar för storm och Velomobiel.nl säger att Quest:en är känslig för kastvindar. Med back-up lösningen att kunna sova över i Vimmerby vid alltför kraftiga vindar på eftermiddagen toga jag ändå mod till mig och cyklade iväg. På vägen norrut var det inga som helst problem, trots att jag såg på flaggor och vimplar att det blåste betydligt mera än vanligt. 38 i snitt blev det. Hem cyklade jag ganska tidigt för att undvika den värsta stormen. Ändå hade det hunnit blåsa upp ordentligt. Svårt att säga hur mycket, men i sittbrunnen märktes det knappt alls. Utan att ta ut mig snittade jag 38 även på vägen hem - rakt in i ansiktet på Simone (nåja, upptakten till Simone iaf).

Det största äventyret blev istället en kraftig högersväng precis innan jag kom fram. Jag skulle svänga upp för backen till jobbet och kom med hög fart (man vill ju gärna ha med sig lite fart till backen) och svängde kraftigt. Till min förvåning gick Quest:en upp på två hjul och jag fick hjärtat i halsgropen. Det varade bara någon sekund innan jag svängde tillbaka och kom ner på tre hjul igen, men nu vet jag iaf att risken är reell.

Förra veckan cyklade jag också en gång, 38 dit och 39 hem (trots kraftig motvind). Det är lite skumt hur lite vinden påverkar tycker jag som är van att cykla vanlig cykel. På hemvägen hade jag knappt tagit mig de knappa 9 milen utan att ha stannat och gråtit lite över den hänsynslösa motvinden, men i Quest:en märktes den knappt alls!

Månskenstur

I tisdags cyklade jag till Vimmerby, men körde inte hem samma dag. Istället åkte jag på tjänsteresa och lät skönheten stå på jobbet i några dagar innan det var dags att cykla hem natten till lördags (kom just hem!).

Vägen dit var problemfri och dessutom lyckades jag slå pers - 2:08 och ett snitt på 41 km/h! Vägen hem däremot var kall. Visst var det vackert i månskenet och nästan helt fritt från trafik i 87 km, men minus tre-fyra grader är på gränsen av vad mina skor klarar. En tydlig lärdom dock - försök inte att stanna för att krypa ihop och värma fötterna, det går inte. Istället blir det svårt att få på sig skorna igen och man bara tappar tempo.

Nu ska jag krypa ned i en varm säng hos min fru, det har jag sett fram emot!

Än en gång till Vimmerby

174 km. 2-1-väg åt båda hållen. Bilarna fick vänta. Vad ska jag säga, lite inspirerad av "taking the lane" kanske? Nåväl, snitt på 38 km/h  t.o.r., dvs 2:17 åt vardera håll. Det tar sig. Men det tog på knäna också. Men det gör inget. Nu får jag vila länge till nästa gång. Om det inte blir 50 km t.o.r. till uppskjutning för älgprov på lördag alltså ...

Bra var dessutom att jag lyckades lyssna av ca 4 h av ett seminarium på vägen. Vi kan kalla det jobb, även om det vore lite magstarkt att logga det som arbetstid. Intressant och bra tidsfördriv iaf. Särskilt bra var Rockström och Schlaug. Särskilt kul att höra hur "Framtidskommisionens" vetenskapliga alibi dissade slutrapporten fullständigt, om än på ett diplomatiskt sätt.

Artikel i Vimmerby tidning

Efter att jag skrivit en notis på Brevethemifran.se ringde Vimmerby tidning i torsdags och ville komma och titta på Quest:en. Det var eftermiddag och jag hade redan börjat fundera på när jag skulle cykla hem, så reportern fick komma direkt för att hinna fånga skönheten innan vi rullade söderut.

Jag har inga större synpunkter på artikeln, utan tycker Rebecka fick det mesta rätt.

I artikeln säger jag att det finns ca 25 st i Sverige. Den siffran kommer från Fria tidningens velomobilartikel för några veckor sedan. Föreningen trampkraft har kanske en mera uppdaterad siffra, men eftersom Fria intervjuade Mr Velomobil i Sverige, Frederik van de Walle, så tror jag nog att det stämmer hyffsat.

Imorse ringde min bror som bor i sydostasien. Han tycker förstås att det borde gå att producera samma cykel mycket billigare där. Det jag glömde berätta för honom är att även den tillverkare jag handlat av, Velomobiel.nl, har börjat producera i låglöneländer. Inte carbon-versionen ännu, men det är nog inte långt borta.

En tur till stan

Eftersom jag valde att jobba hemifrån idag passade det utmärkt när det kom ett SMS från Polisen om att passet jag beställt var klart. T.o.r. till Oskarshamn, är närmsta pass-tjänst finns, är det 69 km för bilister och 81 km för den som vill undvika 2-1-väg. Enligt eniro ska det ta 47 minuter att åka bil, för mig tog det 60 minuter med Quest:en. Som vanligt var det många som tittade, vägrade köra om osv. Totalt blev snitthastigheten 38 km/h, men hade jag sluppit den nyskrapade grusvägen hemifrån till "stora vägen" hade det blivit minst 39. Jag räknade med att kunna snitta 42-43 när jag beslöt mig för att slå till. Snart är jag kanske där!

Det var iaf skönt att äntligen få in ett lite mera uppbyggande pass och inte bara en massa nedbrytande som de "vanliga" 18 milen t.o.r. jobbet. Lite kändes det i baksida knä i slutet, men knappt märkbart. Det bör vara borta till på torsdag, då det är dags igen.

Jag har förresten hittat en systerblogg som fått ner mig på jorden rejält. Quest 57 är en blogg av en liggist i Sandviken som har en likadan Quest som jag. Dock är han 55+ och cyklar ändå betydligt längre än jag vågat drömma om. Eller vad sägs om 140 mil hem från Dronten när han hämtade sin Quest, eller 90 mil från Sandviken till Luleå på semester ... Men mina ynka 34 år borde jag ju klara minst samma sträckor. Men det gäller ju att ha något "ärende" så långt borta också ... Vilken tur att golfbagen får plats!

Andra jobbpendlingen

Så var det dage att ta Quest:en till Vimmerby igen. Klockan halv sex gick jag ut i mörkret med ett nyladdat batteri och minaväskor i händerna. Termometern visade -2 och jag hade underställströja och löpartights. Jag kände viss oro för att det skulle bli kallt om fötterna, men chansade på att köra utan skoskydd. Dessutom har jag inte testat om jag får plats med skoskydd, jag ligger ju trots allt nära gränsen för att få plats i en XS. Nåväl, en lärdom var iaf att inte montera batteriet på morgonen, i mörkret. Utan ljus var det väldigt omständigt och det tog en stund innan batteriet var på plats och jag kunde slå på kupebelysningen.

Väl iväg kände jag redan efter några mil att det skulle bli kallt om fötterna. De sista tre milen fick jag bita ihop ordentligt, men värre än så var det inte. Resten av kroppen var lagom klädd. Eventuellt hade en buff på huvudet vara klokt. På ditfärden lyssnade jag på några tendens och ekonomiekot lördag från P1. Ingen pepp direkt, men det blev iaf inte långtråkigt. På vägen hem var det Rammstein. Men så gick det fortare hem också. Snitt dit 33 och hem 38.

Som vanligt var det många som fotade och filmade från sina bilar. Dessutom kom Vimmerby tidning till kontoret och ville se på min "muscle car". Vi får väl se om det blir något notis och ifall man ser ut som toker på fotona som vanligt ... Fem timmars effektiv träning blev det iaf.

Det är dock lite slitsamt i knän och hälsenor att trappa upp liggcyklingen så här fort, det känner jag. Samtidigt är det ju i första hand jobbpendligen som jag kommer använda den till så här års. Annat blir det på sommaren (se tidigare inlägg).